Ibland händer det att jag drömmer sekvenser ur vad som skulle kunna bli en längre historia. Oftast har jag inte tid och ork att utveckla dem men den senaste blev jag lite nyfiken på. Sekvensen utspelar sig på den tiden då segelfartygen hade sin storhetstid och handlade om en kapten som plockar upp en skeppsbruten. Kaptenen var en karaktär som jag kunde utveckla och bestämma vem han var men den skeppsbrutne var mer mystisk.
Till exempel har jag ingen aning om vem den skeppsbrutne mannen är, var han kommer ifrån, vad han varit med om och vart han ska. Med andra ord vet jag ungefär lika mycket om honom som kaptenen i historien. Det är lite spännande på något konstigt sätt. Vem tror du att mannen var? Jag tror inte vi någonsin kommer få veta det men det skulle vara kul att få lite kommentarer till vem du som läsare tror han var.
Nedan har jag utvecklat historien något så att du själv kan få dig en bild av personerna och händelserna.
Mannen från havet
Kapten Lemaitré var en erfaren skeppare. Under sitt liv hade han företagit många resor på sin fars skepp. Han hade börjat som ung matros och snabbt arbetat sig uppåt. När fadern efter många år blev för gammalt för jobbet på det gamla klipperskeppet övertog sonen kaptensplatsen. Ytterligare många framgångsrika seglatser hade gett familjen Lemaitré världslig framgång och lycka. Kapten Lemaitré började själv bli gammal vid det här laget och företog nu sin sista segling innan han skulle låta någon annan ta över efter honom.
Historier om skeppsbrutna hade alltid fascinerat den gamle kaptenen. Tanken på att vara avskärmad från civilisationen skrämde honom. Han hade hela sitt liv sett fram emot att vara den som fick hjälpa en skeppsbruten hem. Av den anledningen blev kaptenen mäkta upprymd när skeppet efter en tids segling åkte förbi en grupp obebodda öar. Det var inte det faktum att öarna var obebodda som gjorde honom exalterad utan det faktum att det steg upp en rökpelare från en av dem.
Ön var mycket klippig med endast lite vegetation och branta kustlinjer. När livbåten med kaptenen och några besättningsmän närmade sig såg de en trasig person med söndriga, lappade och slitna kläder ta sig ner för en av de steniga backarna mot stranden till. Mannen såg gammal ut som skeppsbrutna i regel gör men de i båten noterade förvånat att han däremot saknade det långa skägg som brukar vara ett kännetecken.
Länge hade han vandrat på steniga stigar på ön och nu kom han gåendes mot dem. Efter flera år på ön klättrade han rakryggad och med styrka i armarna senare ombord på klippern.
Kapten Lemaitré tog den skeppsbrutne till sin hytt och gav honom mat. Den skeppsbrutne svarade mycket fåordat eller inget alls på kaptenens frågor. Däremot undrade han vart kaptenen ämnade resa. När han fick veta detta erbjöd han sig att jobba på skeppet mot att han fick följa med till hemhamnen. Kapten Lemaitré var något tveksam till att sätta en skeppsbruten i arbete men lovade honom ändå en plats som matros med regelrätt lön.
Under den långa delen som kvarstod av seglingen märkte kapten Lemaitré att mannen visserligen jobbade hårt och med mycket kunnande men att han var lika fåordig mot de andra besättningsmedlemmarna som han varit mot kaptenen själv. Ingen på båten visste hur länge mannen varit på ön, hur han hamnat där, vem han seglat med eller var han ursprungligen kom ifrån. Inte ens mannens namn hade de fått veta.
Efter flera månaders segling var de tillslut åter i skeppets hemhamn. Mannen gick då direkt till kaptenen och bad att få ut sin lön. Detta för att kunna skapa sig ett liv på land.
– Är det inte bättre tvärtom? sa kapten Lemaitré. Här kan du få en anställning och allt vad havets tron har att erbjuda.
– Det har jag lyckats förpassa till tronens rot. svarade mannen. Låt oss hoppas det får förbli där!
Mannen fick då sin lön och innan kaptenen hunnit fråga honom mer om vem han var och vart han skulle hoppade han överbord och simmade iland.
