En del människor säger att svenskan är ett ”fattigt” språk. Det man menar är att svenskan inte skulle ha så många synonymer som till exempel engelska. Jag håller med, svenskan är verkligen fattigt, dåligt, eländigt, torftigt, armt, bristfälligt, kargt, påvert, magert, mindervärdigt, ofullkomligt, erbarmligt, otillräckligt, tarvligt, mediokert, svagt, undermåligt och visset.
Visst, Strindbergs samlade skrifter innehåller 119 288 ord mot Shakespeares 29 066 men Shakespeare levde ju tidigare också. Och möjligheten att kombinera svenska ord till nya ord, såsom hurtbulle, snuttifiera, bajamaja, hyrläkare, pilutta dig, spåna, tvärtorsk, klassmorfar och sherlockholmesliknande är bara löjlig.
Sedan är chans, risk och sannolikhet samma sak. Det är ju inte så att chans är något man vill ska inträffa, risk är något man inte vill ska inträffa och sannolikhet något neutralt. Människor som pratar om chansen att dö i en bilolycka eller risken att vinna på lotto verkar inte alls löjliga.
Som sagt var, svenskan är verkligen ett fattigt språk.
PS: om det inte framgått redan är jag rätt ironisk!
PSS: jag har hämtat inspiration (plagierat?) från boken Fel, Fel, Fel.[1]
Referenser
1. Ulf Ivar Nilsson, Allt vi trodde vi visste men som faktiskt är FEL FEL FEL!, sida 279-280, Bokförlaget Semic, 2007, ISBN-13 978-91-552-3572-7.
